Första dansen i Kullberg. En arrangör som såg ut som en vildman.
Det minns jag mest och bäst av det snart gångna året.
Jag tycker det är fantastiskt roligt med människor som vågar satsa på dans, i tider då allt fler populära ställen tvingats lägga ned.
Men så finns det individer som har en särskild förmåga att jobba och slita för något de tror på. En sån person är Kjell Mähler i Kullberg, 55 kilometer söder om Åsele. Han lyssnar inte på andra, utan han gör det som faller honom in.
Kjell Mähler och hans hustru Irene Hägglund, driver Kullbergs konferensanläggning och vandrarhem sedan tio år tillbaka.

I början fanns endast en ladugård på platsen. Nu finns en stugby och konferenslokaler redo att ta emot gäster från när och fjärran.
Kullberg finns inte ens på kartan. Därför var jag lite spänd innan jag åkte de runt 15 milen till Kullberg en vacker sommarkväll, helgen innan midsommar. Hur skulle jag hitta? Men se, det var inga problem. Stora och många orkesteraffischer vid vägkanten ledde mig rätt.
Jag svängde vänster, och in genom tallskogen på en slingrig väg, då jag kom ut på ett stort öppet fält. Här var parkeringen. Området var snitslat med gula plastband.

Efter en något hoppig tur parkerade jag bilen och gick med bestämda steg mot entrén. Redan när jag klev ur bilen, en timme innan första dansen skulle spelas upp, så noterade jag att jag inte var först på plats. Ett äldre par satt i sin bil och väntade tills klockan skulle bli nio.
Damerna i entrén sålde inte bara biljetter. Nej, de hade även bunkrat upp med myggolja till försäljning.
Jag frågade i entréluckan var man kunde hitta Kjell Mähler och hur han såg ut.
– ” Du kan inte missa han”, sa en mörkhårig dam till mig.
Ok, tänkte jag. Jag klev in i logen, och tittade mej runt. Orkestern Schytts, hade redan sina instrument på plats.

Deras snygga orkesterbuss stod prydligt parkerad intill logen. Men var fanns Kjell Mähler.
På långt avstånd noterade jag en man, vithårig, yvigt skägg, och med arbetsbyxor på sig. Det kan väl inte vara Kjell Mähler tänkte jag.
Vi möttes, men han gick förbi mig, utan att notera att jag fanns, trots att jag hade kameran, skrivblocket, och VF-pennan i handen.
Plötsligt, på långt håll ser jag tre ordningsvakter komma och gå, två kvinnor och en man.
Jag frågade var Kjell Mähler fanns. En av ordningsvakterna, en kvinna med mörkt hår och vackert leende sa att det är han där borta och pekade mot entréluckan.

Jag gick dit, och presenterade mig, och visst, det var kvällens arrangör Kjell Mähler.
Han såg inte ut som jag trodde han skulle vara klädd. Nu gick han runt med svettig skjorta och hammaren i högsta hugg för att försöka fixa och dona det som inte var klart på logen.
Enligt uppgifter från en dansant Åselebo byggde Kjell Mähler logen på tre veckor.
Jag frågade aldrig om det, men det jag fick höra var att han var en ovanligt kreativ person. Och det kan jag intyga.
Han gjorde ett starkt intryck på mig. Kjell Mähler vågade, satsade och vann. Till premiärdansen löste 250 personer in sig.
Ett par veckor senare hade över
1 500 personer hittat till logen i Kullberg. Det är väl ett bevis för att vill man något och tror på en sak, så blir det oftast bra.

Tillbaka